Jag orkar inte mera

Jag orkar inte mera är något jag ofta tänker och mer ofta önskar att jag inte behöver andas mera. Varje kväll innan jag somnar har jag en önska att inte vakna igen men varje morgon är det en hemsk signal som får mig till antingen rusa upp eller slå irriterat på oljudet.
Är det hemskt att tänka på ta livet av sig ?
I över ett år har jag tänkt på olika sätt att avsluta mitt liv men alla allternativ är dåliga eller osäkra.
Jag har alltid varit en optimist, optimistens optimist och haft moto som : I dag ser det hemskt ut men i morgon kan det se annorlunda ut, Rom byggdes inte på en natt.
Sedan 2000 har min optimist sinnat och morgondagen betyder bara mer elände.
Om jag hade varit en byggnads sten hade jah varit en del av Rom för det är många nätter sedan 2000.
Värst av allt är att jag skulle vilja vara öppen och säga vad jag vill och orsaken till jag vill dö men så långt kommer många med lätta lösningar.
Jag är inget undantag, jag är lika duktig på hitta på lätta lösningar men sedan en tid tillbaka vet jag att det jag sitter i kan inte lösas med en lätt lösning.
Jag varken knarkar eller driker alkohol men är en slav under nikotinet men den biten är inget som får en till hoppa över kanten vad jag vet. Jag tänker inte dö för nikotinets skull.
Mitt bekymer sitter mycket djupar i själen och jag känner varje dag hur död jag är på insidan så varför är jag inte död på riktigt ?
Ett par gånger i veckan, helt spontant kan jag säga med en tyst röst men inte tyst nog för ett männskligt öra att höra JAG HATAR DEJ.
Ibland tittar jag på himmeln och säger det. I bland är väggarna mottagare fast orden är inte riktade mot varken väggar eller himmeln.
Dom är för en människa kanske mer än en men inte mera än tre.
Vad kan dom gjort för förtjäna orden. Tja, jag kunde berättat men då hade lätta lösningar haglat och mitt hjärta brister och min själ skriker tyst - Ni förstår inte
Det är sanningen, ingen förstår orsaken till jag inte längre vill leva. Det är inte att jag har gjort något hemskt så jag skäms, tvärt om är jag väldigt stolt över vem jag är normalt och vad jag har gjort.
Jag, en gång var väldigt självsäker och är det än med låter det vila för jag behöver inte bevisa. Min vilja var starkare än granit och envis som synden men var är dom nu ?
Min läkare gav mig lyckopiller nån gång 2005 tror jag och jag vet inte varför. Jag var inte deppig utan bara reseverad men mitt liv hade gjort en vändning, en förändring som jag inte kunde stoppa. Det var bara till gilla läget och anpassa sig till det nya.
Min läkare kanske trodde jag behövde något upppiggande som lycko piller, trodde jag men vilket skämt det var Ha, ha
Lycko piller borde heta neutraliserande piller som tar bort skratt och gråt. Man blir en zombie som inte vill tugga på människor. Jag hatade dom och slutade med dom rätt snart efter.
Då brukade jag skratta en gång om dagen....Jag saknar mitt skratt idag.
Vad som skulle gjorts medan jag tog pillerna var tala med en hjärn skrynklare men det hände inte och jag visste inte att jag skulle men vad var poängen då ?
Jag visste ju inte att det skulle bli mycket värre.
För 2-3 år sedan bad jag om att få en tid till psykiatrin för se om den människan kunde se mitt problem annorlunda och ge det ett ljus, en lösning.
Jag fick ett brev där det stod att dom har inte tid utan får söka mig till kuratorn i vårdcentralen.
Jag gjorde det och tog även med mig noter för berätta mer exakt vad mitt problem är och vad för typ av problem. Han gav mig en snabb lösning och när timmen var över visste jag att det var kört, jag blir aldrig fri för dom lätta lösningarna blir ett större helvete.
Jag låter tiden gå men den morgondag jag en gång trodde på finns inte längre.
Däremot har jag funderat och sorterat vilken metod är bäst för få ett avslut.
Hoppa från hög höjd är till glömma för jag är höjd rädd men man ska ju ändå hoppa.
Visst ska man men när man står där griper paniken tag i en och man vägrar släppa taget om det som håller en kvar på avsattsen. Förvisso kan ja komma förbi det också men då kommer ett annat problem som jag inte kan lösa. Hur ska jag kunna få upp mina ben över kanten när jag inte änns kan lyfta foten för ta ett trappsteg ? Sen vat jag om att man oftast överlever fall från höga höjder. Om man överlever ett självmord blir livet ett mera helvete med folk som övervakar en.
Jag har aldrig försökt ta mitt liv men ändå är man grymt bevakad när jag vill bara vara ifred.
Skära av en pulsåder har också korsat mina tankar men jag hatar blod och särskilt pulserande blod och sen blir det väldigt grisigt efter.
Hänga mig eller dränka mig är inget som funkar och inget jag vill äns tänka på.
Det sista jag tänkt på är arsenik som finns i råttgift men jag vet inte hur mycket och hur fort det går eller hur det ser ut när man har det i kroppen.

Så nu har lättat på trycket. Det är skönt med internet där man oftast kan vara anonym